Vapendragare på vift

Min älskade pojkvän/sambo/vapendragare/bästis har dragit ut på sjön o jobbar. 6 veckor är han borta, och det är lite mer än 4 veckor kvar nu tills han kommer hem. Vet så väl hur det är att vilja jobba på sjön, längtan efter havet och allt vad det innebär. Nu har jag tappat den längtan helt, min sista praktik var droppen som fick mig att aldrig vilja mönstra på ett fartyg igen, att aldrig sätta mig i den situationen igen. Och det står jag fast vid. Har sen den avmönstringen aldrig igen längtat ut,och på riktigt lärt mig uppskatta det jag har runt mig här iland. 
 
Men att man då går och kärar ner sig i en sjöman som fortfarande har kvar den där känslan, det är inte helt enkelt. Dessutom när denne, trots att sjöfartsmarknaden ser tuff ut för svenskar, går och får sig ett jobb redan innan examen och direkt far iväg.
 
Då får man sitta här snällt i stora lägenheten som plötsligt blev väldigt tom. Det är tur jag jobbar mycket!
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Får man fråga vad som hände på din sista praktik? Låter allvarligt iaf :/ Tur att du blev sjöingenjör iaf, lättare arbetsmarknad även i land ^^

Svar: Inget "allvarligt" i den bemärkelsen, men var ombord i 3 månader och större delen av den tiden hade vi en svensk chief i 60-årsåldern. Han såg det som sitt livs uppgift att trycka ner, förminska och förlöjliga mig. Det gällde allt från att skrika på mig på lunchen över att jag valt att inte äta kött mm (han kallade mig det ena och det andra, gick så långt att kapten, som hörde alltihop, slutligen anmälde honom till rederiet för trakasserier), till att tala om för mig dagligen att jag inte hade någon framtid på sjön (ingen svensk hade det enligt honom). Det spelade ingen roll vad jag gjorde så skulle han förlöjliga mig och skrattade åt mig när jag frågade saker. Vet att man inte ska låta sånna personer komma åt en, och jag höll huvudet högt och ryggen rak dessa månader, lät honom inte veta hur dåligt jag mådde över hans behandling. Men att behöva jobba och leva ombord med en sån person, att varje dag behöva försvara sig så fort man öppnar munnen och att hela tiden behöva anstränga sig för att inte låta honom komma innanför ens skinn, det är en unik situation som man hittar på sjön, och med tiden så insåg jag att det inte var värt det. En sån person hade aldrig fått behålla sitt jobb på land. Och på land behöver man heller inte bo och leva med sina arbetskamrater på det sättet. Kanske låter lite fånigt, men jag lovade mig själv att aldrig sätta mig i en situation där jag behöver lägga så otroligt mycket energi på att bara bita ihop och klara dagen utan att ta åt mig av trakasserierna, och i och med detta så bestämde jag mig för att inte gå till sjöss mer. Skriv gärna ditt namn när du kommenterar! :)
Madde

2016-07-02 @ 22:57:21
Postat av: Marco

Fyfan, det lät mina sagt jobbigt även om du inte vill kalla det för ''allvarligt'' 😉. Fick han behålla sitt jobb? Och hur agerade Chalmers/rederiet efteråt? Vad jobbar din kille med egentligen? Däck/maskin?

Och mitt namn känner du nog säkert igen sedan tidigare 😉

Svar: Ah det förstörde mycket av praktiken.. Han fick behålla jobbet. Det var en jättetrevlig tjej på HR som var på min sida i det hela och va väldigt engagerad och ville att det skulle gå rätt till, men mitt i processen så slutade hon och hon som tog över tyckte väl inte det var något att bråka om.. Chiefen hade vid konfrontation av VDn sagt "oj, jag visste inte att hon tog illa upp, jag skämtade ju bara" och det hade de accepterat. Då mådde jag ännu sämre, när han kunde komma undan med det, att de inte såg rakt igenom den lögnen.. men men, inget mer med det.. Chalmers pratade jag inte med, och rederiet "försökte" ju.. men ah.. det blev ju inget där. Jag var inte intresserad av att driva det vidare.. Det va inte ens jag som anmälde från början, ville bara lägga det bakom mig.,
Min pojkvän gick samma utbildning som mig men började ett år senare, så han tog examen i år, och jag förra sommaren. Han är nu andremaskinist på Donsötanks Solero! :)
Madde

2016-07-04 @ 21:56:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback